Berättelser om vår samtid

Det sägs ibland att det är i kristider som vårt verkliga jag visar sig. Hela samhället är i gungning och vissa har klivit fram och framstår som samhällets stöttepelare, rent av samhällets hjältar.

Vi är dock troligtvis kvar i ett tillstånd av chock och förvirring. Någon behöver skapa en struktur för oss alla genom att berätta berättelsen om hur vi faktiskt har det och att vi kommer att klara oss bra. Berättelser om oss själva skapar en känsla av att vi har en stabilitet i tillvaron. Vi kan känna enighet och samförstånd.

De berättelser som uppstår nu kretsar kring centrala figurer som Anders Tegnell och personal på intensivvårdsavdelningar. När mycket framstår som mörkt och hopplöst, det är trots allt människor som dör och människor som blir arbetslösa, finns det personer som stiger fram och tar ett extra ansvar. Då känns det som att vi kan klara det tillsammans.

Just nu är vi mitt uppe i krisen. Det kommer att skrivas böcker och spelas in filmer om denna episod. I USA har de hjälteberättelser från Pearl Harbor och 11:e september. De kommer att göra filmer om hjältar inom intensivvården eller om hur något forskarteam tog fram ett vaccin.

Vi har ett ganska kort minne. Idag finns det nästan bara två saker kvar som en rest från 11:e september. Det första är högre säkerhetsnivå på flygplatser. Det andra är ett flertal narrativer i form av långfilmer om folk som var med på flygplanen eller brandmän som räddade offer från rasmassorna. Vi kommer att behöva något för att se tillbaka på denna tid i våra liv.

Spelar det någon roll, kan man fråga sig, om berättelsen om vår samtid är positiv eller negativ. Den dystra verkligheten är att vi lever i en värld där många dör och lågkonjunkturen hastigt förvärras. Det är negativt och det är vad vi hör och ser på nyheterna varje dag. Vad är då positivt i det hela? Är det Folkhälsomyndigheten, regeringen och riksdagen, eller är det sjukvårdens insatser som är det positiva? Ska vi börja se ljusningen i att färre dör per vecka än veckan innan?

Det verkligt positiva är samarbetsvilligheten. Riksdagen hjälps åt med att rädda situationen. Det är en god egenskap hos våra folkvalda. Olika myndigheter och verksamheter hjälps åt att samordna insatser för att hantera smittade. Slutligen är sjukvårdspersonalen lojal och sjukvårdsstudenter väljer bort sina studier för att hjälpa till i sjukvården. Är inte allt detta positivt?

I mörkret är det många som kliver fram och visar sina bästa sidor. Vi ser det och vi ställer oss bakom dem som kliver fram för att visa vägen.

Bloggfeeden

De senaste rubrikerna

Berättelser om vår samtid

Andra inlägg

Snabblänkar

Bloggar

Krönikor

Statistik