Minnen av ett terrorattentat

Det var för två år sedan, på dagen, som Rakhmat Akilov körde en lastbil i hög hastighet längs med Drottninggatan i Stockholm. Förutom att många försattes i ett panik- och chocktillstånd dog tre personer på plats och två avled senare av skadorna. Flera därtill skadades men inte livshotande.

Vissa hade förvarnat om att ett attentat mycket väl skulle kunna hända i Sverige. Ändå gick det inte att förhindra när det väl hände. Det fanns även de som menade att Sveriges oskuld var tagen. Ett fritt och öppet samhälle hade nu blivit utsatt för terror. Det gick från den dagen inte längre känna sig trygg någonstans.

Jag skulle nog säga att Sveriges oskuld togs när Olof Palme sköts på öppen gata en fredagkväll. Faktiskt har Palmemordet klassats som ett terrorattentat. Kanske beror det på att varken mördaren är funnen eller motivet är klarlagt. Från den dagen vågade ingen i regeringen gå utan livvakt. Från den dagen vaknade många upp ur den falska tryggheten och insåg att attentat av detta slag även sker i Sverige.

År 2003, i september, fick vi nästa chock då Anna Lind mördades. Även detta mord klassas som ett terrorattentat. Det går aldrig att vänja sig vid att mord sker på detta vis, ingen förvarning om konflikt, men ändå fanns det en mental förberedelse efter Palmemordet att detta kunde hända.

I december 2010 försökte en person få till stånd ett attentat genom två sprängningar på Olof Palmes gata respektive Bryggargatan. Endast gärningsmannen kom till skada. Detta dåd har inte fått så mycket uppmärksamhet och det är få som minns händelsen men det klassades som ett terrorattentat.

Dådet på Drottninggatan i april 2017 var anmärkningsvärt på två sätt, som jag ser det. För det första dog flera personer till skillnad från tidigare attentat och ett offer var ett barn (Ebba Åkerlund, 11 år). Detta har fått många att se den 7 april som en mörk dag och en dag då ondskan tog över landet.

Det andra som för mig var anmärkningsvärt var hur alla de som blev strandsatta mitt i staden, för att kollektivtrafiken stannade av, fick hjälp av okända varmhjärtade medmänniskor. Många öppnade sina hem och bjöd på mat och en chans att ta igen sig. Detta slog mig som mer anmärkningsvärt. Vi får ju ofta höra att vi svenskar är kalla och distanserade och gärna håller oss för oss själva. När det verkligen krisar ställer vi upp för varandra. I det mörka såg jag mycket ljus.

Jeanette Åkerlund, mamma till Ebba som avled den 7:e april, har upplevt smärta mer än de flesta andra. Hon har bearbetat sorgen under åren som gått men hon har också upplevt värmen och ljuset från medmänniskor. Att hjälpa andra i liknande situationer och att arrangera en minneskonsert är sådant som har gett hennet ljuset tillbaka.

Mordet på Palme och attentatet på Drottninggatan har fått oss att se på vårt samhälle och vår samtid på ett annat sätt. Samtidigt har vi visat gång på gång hur vi ställer upp och hjälper varandra, hur vi kan bidra till ljus och värme när det är som mörkast.

Vad minns du från den 7:e april 2017?

7 apr 2019